(Anna Dahlbeck från STA Hälsingekretsens hemsida )
Anvisningarna är inte heltäckande utan syftet är att förenkla ämnet på ett kortfattat sätt.
En växts hela namn består av ett släktnamn (med stor begynnelsebokstav) samt ett artnamn (med liten begynnelsebokstav), t.ex. Línum grandiflórum – blomsterlin. Om växten är förädlad har den även ett sortnamn, t.ex. Miscánthus sinénsis ’Ferner Osten’. Dessutom finns det hybrider, d.v.s. korsningar mellan olika arter, vars namn utmärks med ett kryss mellan släktnamn och ett (art)namn, t.ex.
Geranium x cantabrigense – liten flocknäva.
Artnamnen brukar beteckna olika egenskaper, geografiskt ursprung eller växtmiljö. De kan också ha egennamn efter någon celebritet inom botanikens område.
Först några räkneord och prepositioner:
mono – en, ett ante – före
uni, unus – en, ett pre, prae – före, framför
di – två post – efter, bakom
tri – tre in – i, till
quadri – fyra inter – mellan, bland
séptem – sju intra – inom, innanför
centi – hundra ex – från, ur
mille, milli – tusen de – av, från
poly – många re – åter, tillbaka Observera att ändelserna på nedanstående ord kan variera beroende på adjektivets böjning.
| acris – skarp, bitande álbus – vit alcéus – skyddande, läkande áurea – guldgul, gyllene autumnális – höstlig bícolor – tvåfärgad caudátus – svanslik cineréus, cinerária – ask-/gråfärgad coccíneus – scharlakansröd commúnis – vanlig, allmän cordáta – hjärtformig coronária – krans, krona deltoídes – deltaformig (trekantig) dentátus – tandad erécta – upprätt ficárius – fikonlik filipéndula- hängande tråd flóris, flos – blomma nemorósus – lund-, i lundar odorátus – väldoftande officinális – använd som läkemedel plumárius – fjäderlik praténsis – äng, växer på äng procúmbens – nedliggande pubéscens – hårig, skäggig répens – krypande sanguíneus – blod-, blodröd semperflórens – alltid blommande sempervírens – ständigt grön |
foétidus – stinkande fólie – blad fruticósus – busklik glomerátus – gyttrad gramínea – gräslik grandiflórum – storblommig hírta – raggig, strävluden horténsis – trädgårds- latifólia – bredbladig maculátus – fläckig mágnus – stor májor – större mirábilis – underbar móllis – mjuk, vek montána – bergs- múlti – många multiflórus – mångblommig murális – mur, på murar palústris – kärr paniculátus – med blomvippa (ax) ph_llum – blad silvéster, silváticus – skogs-, i skog símplex – enkel sinénsisk – kinesisk tomentósus – filtluden vernális, véris – vår, vårlig vírens – grönskande víridis – grön vulgáris – vanlig, allmän |
Betoning av ett urval latinska släktnamn.
De latinska släktnamnen har varierande ursprung , en del är från början grekiska, en del har ett beskrivande namn och en del har namn efter personer. Ibland är de bara namn utan betydelse.
| Ábies – ädelgran Achilléa – rölleka Aconítum – stormhatt Adónis – gossen i det gröna Agapánthus – kärlekslilja, Afrikas lilja Agératum – leverbalsam Ájuga – suga Alchemílla – daggkåpa Althaéa – stockros Anemóne – anemon, sippa Astrántia – stjärnflocka Bergénia – Bergenia Caléndula – ringblomma Callúna – ljung Campánula – blåklocka Cor_dalis – nunneört Cerástium – arv Chrysánthemum – krysamtém Cobaéa – klockranka Cólchicum – tidlösa Cucúrbita – pumpa Delphínium – riddarsporre Diánthus – nejlika Dicéntra – löjtnantshjärta Labúrnum – gullregn Lactúca – sallat Lámium – plister Láthyrus – vial, luktärt Lavándula – lavendel Levísticum – libsticka Ligulária – gullstav, stånds Lonícera – kaprifol, try Lunária – månviol Lupínus – lupin Málope – praktmalva Méspilus – mispel Mímulus – gyckelblomma Molínia – blåtåtel Múscari – pärlhyacint Myosótis – förgätmigej Népeta – kattmynta Nérium – oleander Nicándra – ballongblomma Ócimum – basilika Oenothéra – nattljus Ólea – olivträd Omphalódes – ormöga Oríganum – kungsmynta Ornitógalum – morgonstjärna Paeónia – pion Papáver – vallmo Phaséolus – böna Pícea – gran |
Digitális – fingerborgsört Echinácea – rudbeckia Centauréa – klint Eríca – klockljung Erígeron – binka Er_ngium – martorn Euphórbia – törel, julstjärna m.fl. Filipéndula – älggräs Gálium – måra, myskmadra Geránium – näva Gnaphálium – kattfot, noppa Godétia – atlasblomma Gypsóphila – brudslöja, såpört Hédera – murgröna Helénium – solbrud Helléborus – julros Hésperis – nattviol Héuchera – alunrot Hippóphae – havtorn Húmulus – humle Hydrángea – hortensia H_ssopus – isop Íberis – blomsterkrasse Juníperus – en Knáutia – vädd Platanthéra – nattviol Polemónium – blåregn Prímula – gullviva, aurikel Pulmonária – lungört Ranúnculus – ranunkel Reséda – reseda Sálvia – salvia Saponária – såpört Saxífraga – bräcka m.fl. Scabiósa – vädd Senécio – korsört, stånds Siléne – glim Solidágo – gullris Symphoricárpus – snöbär Tagétes – sammetsblomster Tanacétum – renfana Thalíctrum – ruta Tília – lind Tradescántia – tremastarblomma Trifólium – klöver Tróllius – smörboll Tropaéolum – blomsterkrasse Úrtica – nässla Verbáscum – kungsljus Verbéna – järnört Verónica – veronika Vibúrnum – olvon Víola – viol Viscária – tjärblomster |
Uttal.
Hur man uttalar latinska ord har varierat genom århundradena men numera är man i Sverige tämligen ense om följande:
ae = e med en dragning åt ä (som i ”äpple”)
oe = e, men ibland som ö (som Alstroeméria)
eu = ev (som i Héuchera)
o = å (som Anemóne)
c = s framför mjuk vokal : e, i, y, ae och oe (som C_tisus)
c = k framför hård vokal : a, o och u (som Campánula)
cc = x framför mjuk vokal (som accent)
cc = ck framför hård vokal (som rúccola)
ch = k framför hård vokal (som chamomílla)
och framför konsonant (som Chrysánthemum)
ch = tj framför mjuk vokal (som Echinácea)
ph = f (som Philadélphus)
ti – tsi framför vokal (som Astrantia)
Då två lika vokaler står efter varandra uttalas båda (som fargésii).
Betoning.
Nu kommer vi till det svåraste, för reglerna för betoning är inte så enkla. Vanliga floror och en del trädgårdsböcker ger dock betoningsanvisningar.
Tvåstaviga namn har alltid betoningen på första stavelsen (som Álba)
För ord som har fler än två stavelser finns en regel som säger att om näst sista stavelsen är lång, ska betoningen ligga på denna (som Digitális). Men det är inte så lätt att veta om en stavelse ska vara kort eller lång. Dessutom finns undantag.
Är den näst sista stavelsen inte lång ska betoningen ligga på tredje stavelsen från slutet. Detta är ofta fallet. (Som Aspáragus).